Skaparladan

Jag har målat och ritat så länge jag kan minnas. Att skapa har alltid varit en viktig del av mig. Jag har gått igenom perioder där det uttryckt sig i skrift snarare än bild men även i form av manus, film inspelning, dans och teater. Ibland har fotandet tagit över. Men det som alltid funnits som grund är måleriet. Det är min kärna.

De senaste åren har jag tappat målandet, det har fyllts med prestationsångest och måsten. Krav från mig själv att nå ett visst resultat. Under den här tiden har jag målat några enstaka tavlor, främst som gåva till nära och kära. Det har blivit fina tavlor, men det har inte funnits någon glädje i målandet. Processen har fått stå undan för målet.

I och med fotokursen i somras har jag hittat tillbaka till glädjen i att skapa, att få vara nybörjare och inte ha några förväntningar på resultatet från mig själv har varit befriande. Jag saknar den känslan i måleriet och i slutet på sommaren bestämde jag mig för att göra något åt saken. Efter tips från en deltagare på fotokursen anmälde mig till kursen Måla utifrån glädje och lust vid Skaparladan.

Nu är jag nyligen hemkommen från kursen och helt ärligt så känner jag mig bakis. Kroppen värker, huvudet är super virrigt och jag skulle kunna sova en hel vecka. MEN VILKEN HELG! Om jag jämför mitt mående nu med en bakfylla så måste den här helgen ha varit den bästa fest jag någonsin varit på. Och då har jag spenderat 80% av tiden med mig själv.

Kursen jag gick är indelad i tre steg och mediet är akryl, om man aldrig varit där förut så gå man steg 1. De tre stegen fokuserar på olika delar av skapande processen, i steg 1 pratade vi om att komma igång, att våga och att testa nytt. Kursen i sig är inte speciellt krävande, vi hade en gemensam samling på morgonen och vi i steg 1 hade en 30min pratstund varje dag. Resterande tid var upp till var och en att disponera. Vi hade alla tillgång till en ateljé plats var och ateljén var öppen dygnet runt. Så fick du feeling framåt småtimmarna eller om du vaknade i gryningen var det bara att gå och skapa.

Skaparladan är en öppen och tillåtande plats. Min ateljé plats var min och dit gick ingen annan om de inte fått okej från mig, inte ens lärarna. De kommenterade aldrig vad du gjorde om du inte bad om det. De värdesatte heller aldrig dina målningar. “Vi ser måleriet som ett äventyr att upplevas! Inte ett problem att lösas” – citat Skaparladan. Självklart kunde man få hjälp med olika saker som “hur ska jag göra för att blanda till den nyansen”, “vilket verktyg är bäst för att få den effekten” eller “jag har fastnad, har du några idéer om hur jag kan fortsätta”. Vi hade inga uppgifter att måla något speciellt eller använda något speciellt verktyg utan det var verkligen helt fritt. Vi uppmuntrades att pröva oss fram, testa nytt och hitta vad som fungerade för oss. De som var där och redan visste vad som funkade för dom körde på sin grej.

Min utmaning till mig själv den här helgen var att inte döma och att våga. Det måste inte vara perfekt. Jag målade en bakgrund som jag var riktigt nöjd med, men då blir jag rädd för att lägga på mer. Nu målade jag mer och mer på den tavlan så länge jag kände att det var något som saknades. Inte för än den känslan förvann slutade jag. Och visst, den är lite skev och ingen favorit. Men jag känner mig i varje fall klar med den och det är det viktigaste. Att jag fick känna mig klar.

Jag är också van att alltid måla utifrån foton, men nu hade jag inga att tillgå. Det var svårt, att måla utan mål. Den tavla som jag nu älskar och har hängt upp över sängen började som en stor skrämmande vit duk. Vad gör man med en vit duk? Jag valde ett gäng färger som jag tänkte skulle gå med varandra och tog några verktyg som var nya för mig, ingen pensel. Sen gick jag loss med målet att täcka allt vitt. Den blev skit ful!

Nästa dag tog jag två färger som jag målar mycket med och täckte över hela tavla, sen lät jag den stå till dagen efter. Sista dagen gick jag loss med färger som kändes rätt i stunden och verktyg jag fick feeling för. Inget förutbestämt. Jag smet iväg till galleributiken och köpte glitter för att utmana mig själv. Har aldrig ansett att glitter är snygg på en målning tidigare. Jag la tavlan på golvet hällde färg i mitten och sen traskade jag runt på den. Jag använde vinkorkar och spackelskrapor, frottéhandduk och stora målarpenslar. Inget av det jag gjorde var förutbestämt, allt var glädje och infall. När jag gick på dagens samtal var jag andfådd och varm av glädje. Vilken process!

Nu älskar jag tavlan med glitter och allt! Och kanske älskar jag den just för att den var så rolig att skapa.

Jag vill skapa mer! Jag vill måla, skvätta, skrapa, trampa och gnugga! Jag vill gå loss på fler vita dukar, utan regler, utan plan, med glädjen i skapandet som mål. Blir det fult är det bara att måla över, och vem vet den fulaste tavlan var kanske den roligaste av dom alla att skapa 😉

Lofoten – Festvågtinden

Bilderna i det här inlägget är tagna av Åke Lagercrantz & Thèrése Skarstedt.

Innan vi gav oss av från Henningsvaer bestämde vi oss för att bestige Festvågtinden som ligger precis utanför staden. Från toppen utlovades en magisk utsikt över Henningsvaer, havet och Lofoten. Halvvägs upp fanns en sjö, så vi packade ned badkläder för den här dagen var det strålande sol och riktigt varmt i luften.

Hiken visade sig vara mycket brantare och mer krävande än vad vi först trott, trots gedigen efterforskning på nätet. Men vi lärde oss att vad som är lätt och luftigt för en norrman kanske är lite mer krävande för en inte lika van vandrare 😛 Plus att när en hike beskrivs som luftig så betyder det tydligen att det bokstavligen är mycket luft kring dig.

Leden var heller inte jätte bra utmarkerad och redan från början kom vi fel. Överallt där vi läst på stod det att man skulle gå rakt fram och att det fanns många sidostigar så det var lätt att gå fel. Trots den vetskapen gick vi ändå fel. Följ inte den mest upptrampade stigen, fler går tydligen fel än rätt. Så om ni ska testa gå verkligen rakt fram i början, det kräver klättring över riktigt stora stenblock men efter dom finns en tydlig stig.

Vi hamnade istället på fel sida om ett jätte stenrös och var till slut tvungna att ta oss över det till andra sidan där leden gick. När vi kom upp till sjön insåg vi att det var nog ett lite för stort åtagande att ge oss på andra halvan upp till toppen. Så istället badade vi i den lilla sjön och gick ut till toppen precis utanför sjön. Och vilken utsikt! Helt otroligt! Jag kan verkligen rekommendera att ta er upp hit om ni någon gång besöker Henningsvaer.

Lofoten från vattnet – Get The Horizon

Bilderna i det här inlägget är tagna av Åke Lagercrantz och Thèrése Skarstedt.

Resan vi gjorde till Lofoten var genom företaget Get The Horizon som drivs av Frida och Dan. I dag ligger båten i Göteborg för vinterunderhåll men nästa sommar kommer den tillbaka till Lofoten och jag kan bara rekommendera att ni bokar en plats. Lofoten är häftigt som det är, men att ha fått se det från vattnet så som vi fick slår alla drömmar. Får ni chansen att göra samma resa så ta den.

Frida & Dan

Båten, Bishops Horizon, är byggd i Holland år 1900, är 33m lång inklusive klyvarbommen, 5,5m bred, har 2 master och 10 segel. Skrovet är av stål och inredningen är klassik för en båt, mycket trä och lite murrigt. Hytterna är små men mysiga, vissa har egen toalett andra får nyttja den gemensamma. Eftersom det är stålskrov och vattnet är konstant jätte kallt i Lofoten så rekommenderar jag pyjamas! Det var kallt på nätterna även om det var 25 grader på dagen. Trots det sov jag riktigt gott, det är något speciellt med att bi vaggad till sömn.

Under resans gång filmades det mycket med Dan & Fridas filmkamera som alla blev uppmuntrade att använda. Efter resan klippte Dan sedan ihop filmen ni kan se nedan, går ni in på deras kanal på youtube finns fler filmer från de andra turerna.

 

Lofoten från vattnet

Bilderna i det här inlägget är tagna av Åke Lagercrantz & Thèrése Skarstedt.

Den här sommaren var vi med om något alldeles fantastiskt! Vi fick chansen att segla 10 dagar i Lofoten med Bishops Horizon. Vilken dröm! Precis som med vandringen så gick det väldigt fort när vi väl skulle boka. Åke och jag var iväg och tittade på möbler när Karro och Jakob som vi åkte med ringer och säger att det är väldigt många på dopet av båten och att många pratar om Lofoten. Det skulle nämligen vara en utlottning under dopet om en resa för två så än fanns det platser kvar. Men vi misstänkte att så fort utlottningen var klar skulle de som inte van skynda in och boka. Så vi satte oss i en soffa inne på möbelbutiken och bokade våra egna lilla hytt för 10 dagar i Lofoten.

Seglingen startade och avslutades i Narvik så vi valde att åka nattåget från Uppsala direkt till Narvik. 18 timmar tar det enkel väg, Sverige är verkligen sjukt stort, och jag har nu varit längre norr ut än jag någonsin varit förut. Framme i Narvik lastade vi av oss all packning på båten och gick till matbutiken för att inhandla lite förnödenheter i form av öl och godis. Det var den dyraste burköl jag någonsin druckit och tro det eller ej men vi hade med oss fyra burkar tillbaka till Uppsala som dracks med andakt här hemma 😛

Första natten var tänkt att vi skulle genomföra en nattsegling för att ta oss långt ut tidigt på resan. Vi gav oss av vid 09:00 på morgonen och gick för motor ut ur Otofjorden. Tyvärr var det så hård motvind och dyning efter Baroya att många blev sjösjuka och vi stod i princip still, beslutet blev att gå in i hamn och genomföra nattseglingen på vägen tillbaka istället.

Nästa morgon låg dimman tjock och sikten var ordentligt begränsad. Enligt alla väderstationer skulle det klarna upp och kl.14:00 skulle vi ha en klarblå himmel med stålande sol. Något som var väldigt svårt att tro på när det kl.12:30 fortfarande inte gick att se något. Vi puttrade sakta på i dimman och fick lära oss att navigera med radar. Kl.14:00 var himlen blå och solen stod högt. Innan vi gick in till Henningsvaer stannade vi till och fiskade, både torsk och sej fick vi upp som sen grillades på däck i kvällssolen.

Henningsvaer var min favorit ort från resan, staden är bygd på flera små övar och är en riktig liten sommaridyll. Åker ni någon gång till Lofoten rekommenderar jag ett stopp här. Vi hittade ett jätte mysigt café som serverade himmelska bakverk, räkmackor och pizza på kvällen. Om ni någon gång är i Henningsvaer så rekommenderar jag verkligen ett besök till Henningsvaer Lysstoperi & Cafe.

Vi seglade vidare utmed södra sidan av Lofoten och övernattade i Ballstad tredje natten och Reine fjärde & femte natten. I Reine gick jag, Karro och Åke på ett eget litet äventyr. Vi hade hittat en vy längre bort som vi ville fota, så vi packade ned kameran och gav oss av. På vägen passerade vi en liten fiskekrog där Karro och jag köpte med oss öl, räkor och aioli från. Framme vid målen njöt vi två i solen på klipporna och Åke tog sina fantastiska bilder. Det var så sjukt gott att vi stannade på vägen tillbaka och åt middag på samma lilla fiskkrog. Sen orkade vi inte gå tillbaka till båten så vi ringde efter vår egna lilla uberbåt 😉

På vägen upp genom Nappsstraumen till norra sidan av Lofoten stannade vi för att fiska hälleflundra. Tyvärr blev det inget med det, men ett helt stim makrill simmade förbi så den kvällen i Napp blev det nyfångad makrill på grillen. Här tog jag ock Åke bussen till Ramberg för att få se en av alla omtalade sandstränder med turkost vatten som finns i Lofoten.

Nästa natt la vi till i Laukvik precis utanför ett kaffe rosteriet Kean Beans. Vilket kaffe! Så otroligt gott! Inte bara pga att jag enbart druckit snabbkaffe senaste dagarna utan jag kan verkligen rekommendera ett besök där för er som är i Lofoten. Han som driver det flyttade dit från Skottland och rostar alla bönor själv i butiken.

Sista natten i hamn, för den allra sista blev det nattsegling tillbaka till Narvik, spenderade vi i Solvaer vilket är en större ort ute på Lofoten. Här passerar de flesta som besöker Lofoten. Vid det här laget var vi alla lite trötta och hemlängtan hade nog slagit till lite grann. Solvaer var trevligt, ett bredare utbud av affärer och krogar men inte alls lika charmigt som de andra hamnarna vi stannat vid.

Nattseglingen tillbaka till Narvik var häftig, vi delades upp i par som stod vakt olika tider under natten. Jag och Karro tog sista passet som startade vid 06:00, ingen match för den som är morgonpigg tänkte jag. Men eftersom de flesta var uppe sent och solen knappt gick ned så kom vi inte direkt i säng i tid. Men det var det värt, för att få se den ljusskiftningen på natten ute till havs var jätte vackert.

Här följer en hel drös med bilder från resan 🙂

Nu är hösten här

Nu är hösten här med dimmiga mornar och färgglada träd. Om någon vecka kommer färgerna ha falnat så det gäller att passa på att fånga dom medans man kan. Jag har haft den med mig som oftast sen jag köpte den, men har inte tagit några mängder av bilder. Än så länge glömmer jag oftast bort att den ligger i väskan.

Mateja var på besök för någon helg sedan och vi tog med fika, påsar och kamera ut i skogen på jakt efter svamp. Det blev en mysig eftermiddag med både svamplycka och bildlycka.

I helgen var jag och Åke i Norrköping där dimman låg tjock på morgonen. Sakta lättade den med solen och färgerna på träden kunde lysa igenom. Det var kul att fånga samma motiv men med någon timmes skillnad.

En dag i Fiby Urskog

Efter sommarens fotokurs har jag börjat fota mycket, mycket mer. Men vi har bara ett kamerahus som jag och Åke har delat på vilket absolut funkar men i längden blir man lite begränsad av att hela tiden turas om. Det går inte att bara börj fota när ingivelsen kommer om den andra har kameran eller att tvinga fram inspirationen när Åke frågar om jag vill ha kameran ett tag. Så vi har helt enkelt köpt ett kamerahus till. Det blev en till Fuji X-T20 men den här gången bättre begagnad.

Såfort helgen kom packade vi ned kameror, objektiv och matsäck för att göra en liten mini fotovandring i Fiby Urskog Naturreservat 20km utanför Uppsala. Jag kan verkligen rekomendera en tur dit, det är en gammal skog som får vara orörd, det enda som underhålls är vandringslederna. Naturreservatet är väldigt litet men med en kamera i handen tog det oss ändå två timmar att gå runt. Jag vill gärna hitta ut i naturen mer och tänkte att jag skulle skapa en serie/kattegori här på bloggen med inlägg om olika platser i Uppland. Vad tror ni om det? Skulle det vara intresant att läsa om?

Jag kan tipsa om att ta vägen som leder fram norr ifrån. Den väg google rekomenderade oss från uppsala körde man på grusväg söderifrån sista biten och när vi hade ca 100m kvar till parkeringen var det en vägbom. Tydligen är vägen söderifrån privat väg så ta inte den, vi fick åka tillbaka hela vägen till Vänge för att tas oss dit. Vilket var den rätta vägen då vi nu såg vägskyltar mot naturreservatet.

Stigarna underhålls men det låg några fallna träd som man fick klättra över eller gå runt, stigarna är också täckta av mycket rötter och större stenar. Det är ingen svår stig men väl värt att ha ordentliga skor på sig.

Om ni vill ha mer information om Fiby Urskog och lära er vilka föreskrifter som gäller så kan ni läsa om det på Länsstyrelsens hemsida.

Fotovandring sista kvällen

Sista kvällen på vandringen tog vi oss upp till toppen på fjället för att få se solnedgången. Och vilken solnedgång! Redan under vandringen upp började ljuset att mjukna vilket resulterade i fler och fler bilder. Det är fantastiskt vad ljuset kan skifta och inte bara i styrka utan även nyans. Den här kvällen var det helt klart lättare att ta fina bilder. Det tillskriver jag främst ljuset men tar såklart även lite kredd för, det var ju ändå sista kvällen och något hade jag väll utvecklats 😉

Det var en lång väg upp och jag är oerhört glad att vi inte tog med packningen utan bara lite vatten och kamerorna. Väl uppe var det en stund kvar till solen skulle gå ned, vissa fotade annat medans några njöt av utsikten. Vi hittade några små gölar högst upp som blev sådär vackert svartblå i solnedgången, älskar den färgen på vattnet.

Många av mina bilder från den här kvällen går i en bränd orange ton, vissa ser ut att vara tagna i en öken miljö. Helt otroligt! Av alla bilder från den här vandringen så har jag nog sparat flest från den här kvällen, det är något med färgerna som tilltalar mig.

Vi stannade inte för hela solnedgången då vi behövde vara nere vid tälten igen innan det blev för mörkt. Samt att vi hade planerat att vakna innan soluppgången för att gå upp på en annan topp och fota den. Det innebar att vi fick 3 timmars sömn innan det var dags att ge sig ut igen. Tyvärr blev det inte alls lika bra bilder från den. Jag vet inte om det beror på hur trött jag var eller att vi inte hade en lika bra utsiktsplats för den. När solen väl kom upp bakom topparna för oss så var den redan så högt att ljuset hunnit bli hårt. Men en bild har jag sparat från den morgonen och den kan ni se sist i inlägget.

På vägen ned fösvan solen bakom horisonten och kylan i ljuset kom fram. Vilket gav en helt annan typ av bild med en annan färgskala minst lika vacker.

Sist ut är bilden från morgonen dagen efter.

Fotovandring Landskap

Ladskaps temat var vårt sista tema och konkurerade med porträtt temat om att generera flest bilder. Inte så jätte konstigt med tanke på att vi befann oss högt upp på ett fjällv med fantastiska vyer. Inför den här dagen pratade vi mycket om djup och sammansättning. Att skapa djup genom naturliga linjer i lanskapet eller genom att lägga något i förgrunden, kanske använda sig av flera lager. På fjället hade vi ju många bergsknallar att tillgå som var perfekta att placera i olika lagaer med olika avstånd. Något jag upptäckte efter ett tag var att moln var väldigt tacksamma att skapa djup med. En av mina favoritbilder från resan får jag en känsla av att sugas in i, ett djup som skapats med hjälp av ljuset, molnen och bergen.

Den uppgift jag tyckte var roligast den här dagen var att använda sig av varandra för att fota landskapet. Att placera en person i förgrunden eller att fota någon som utför en syssla i bilden. Där är bilden nedan ett bra exempel. Kombinationen landskap och porträtt var både utmanande men också tacksam, det var så mycket lättare att få en balanserad bild med en person i bilden än en ren landskapsbild. Men övning ger färdighet som det så fint heter och jag har några rena landskapsbilder som jag är nöjd med.

Fotovandring Porträtt

Att fota porträtt har jag alltid tänkt på som en bild på en person som sitter och tittar in i kameran, tänk ett klassiskt skolfoto. Det var inte vad vi fotade under temat porträtt på fjället. Istället fick vi tre olika uppgifter. Den första var att komma riktigt nära, sådär obekvämt nära. Det var svårt och för att göra det lättare för mig själv valde jag att använde ett tele zoom objektiv. På så vis kunde jag komma väldigt nära i bilden utan att trycka upp kameran i ansiktet på den jag fotade. Men det blir väldigt vackra och personliga bilder.

Uppgift nummer två gick ut på att fota när någon utförde en syssla. Här skulle vi fånga stunden och berättelsen av vad vi gjorde. Egentligen en klassik semesterbild men med eftertanke kring positionering, ljus, etc. Det här var en rolig utmaning och något jag har haft mycket användning av sedan dess. Att kunna ta vackra berättande bilder från sin semester är ju alltid kul. Vi turades om att packa ned våra tält för att kunna fota varandra under tiden. Det var en blåsig eftermiddag och vi uppmanades att leka med slutartiden för att fånga efekten av rörelser och blåsande tältduk.

Sist skulle vi fota vandringsbilder, inte på naturen utan på varandra, det var ju ändå porträtt som var temat. Nu fick man träna på balansen och uppmärksamhetsförmågan. Att gå och fota med 17kg packning på ryggen i tärreng var verkligen en utmaning! Det blev inte heller lättare av att det regnade och kameran var tvyngen att skyddas med en plastpåseliknande atteralj. Men det blev roliga bilder och jag kan nu i efterhand säga att porträtt i den form vi fotade under vandringen är min favorit typ av fotografering. Dvs jag gillar att fota människor 🙂

Fotovandring Macro

Vår allra första fotouppgift på vandringen var att välja ett område på ca en kvadratmeter och spendera en timme med att bara fota vad som fanns inom det område man valt. För mig var det en riktig utmaning och jag kan nog inte säga att jag klarade av den helt. Ett litet område valdes absolut ut men någon timme blev det nog aldrig innan ett nytt litet område valdes ut. Jag har nog lite för mycket spring i benen för det. Men en god 20-30min lyckades jag nog skrapa ihop i mitt lilla område och bara den tiden gav mig en riktig ögonöppnare. Det är verkligen som man säger, det gömmer sig en hel värld bara man kommer tillräckligt nära.

Vi fick också med oss uppgiften att fota något som såg ut som något annat än vad det var. Ett bra excempel på det är en bild Åke tog på en rot som såg ut som ett träd, eller min sten som ser ut som en gubbe. Fotografen som var med hade ett roligt litet projekt på det temat, varje gång han såg något i naturen som såg ut som ett hjärta så fotade han det. Han hade hunnit samla på sig många vackra hjärt-bilder genom åren. Det är en bra övninga för ögat att se motiven ur ett annat perspektiv. Att vrida lite på vinkeln, kanske fota rakt åvanifrån eller lägga sig ned på magen, det ger helt olika bilder.

Jag kom hem från vandringen med över 2000 bilder som har sorterats och rensats ned till ca 80st redigerade bilder. Av dom 80 så är macrobilderna abslot minst till antal. Jag vet inte om det beror på att det är svårare att fota eller om jag bara är mer kritisk till resultatet av de bilderna. Macro bilder har aldrig vart den typ av bild som ger mig ett wow när jag ser den. Av alla bilder jag tog på det temat så har jag egentligen bara två som jag verkligen gillar. Varför jag gillar just de två tror jag beror på att färgspelet får framträda och ta över bilden. Så till framtida macro fotograferng ska jag försöka tänka på färgspelet mer och inte låta motivet ta över helt.